Sara Wallman: När man försöker säga hej och välkommen.

Eller som rubriken egentligen borde lyda; varför är det så jäkla svårt att inleda ett blogginlägg?

Skriva, sudda. Fundera lite. Skriva. Sudda. Ta en klunk vin.

"Man kanske måste röka lite först?"

Få lite skrivarfeeling, liksom.

”Ska jag vara fyndig på något sätt?”

Äh, det försöker jag ju jämt att vara ändå. Orka.

”Ska jag visa mig vara en smula poetisk och försöka att vara djup och låtsas att skriva mellan de rader som inte betyder något men som man kan tro är en hel livsvisdom bara man kisar lite samtidigt som man läser?”

Eh. Nej.

”Måste man verkligen hålla en röd tråd och hur ska jag kunna hålla en blogg vid liv när jag inte ens kan skriva ett första inlägg och varför tror jag alltid att jag kan mer än vad jag kan och hur tänkte jag liksom nu?”

Superwoman ena stunden, not so much Superwoman i nästa.

Det är jag det. En salig blandning av jävelskap, poesi, humor, mörka monster, lust, dansfötter, livsglädje, kärlek och hat och en jävla massa nyanser av grått därimellan.

Så. Hej och välkommen. Jag heter Sara Gunn Britt Wallman och jag är tydligen snart 35 år fyllda.

När jag dricker vin och dansar fastnar jag ofta i mitt bekräftelsesökande 20-åriga jag, och när jag går och lägger mig för att sova med min man en barnledig fredagskväll kl. 21 så känner jag mig som 62.

Jag har bråkat mig igenom en skolgång som jag avslutade en månad in i andra året på gymnasiet, och jag kan plocka isär, rengöra och sätta ihop komplicerade maskiner på McDonalds i sömnen.

Jag har torkat bajs ur stjärten på gamla tanter och känt mig som världens hemskaste människa, och jag har kastat brännbollsträn efter tjuvtankande kioskmongon på Statoil.

Jag har blivit bedragen och bedragit, och jag har fött en människa som för alltid äger mitt hjärta.

Då - 1 år. (Mamman, skitgammal och skittrött)
Nu - 13 år och kan en massa svordomar på utrikiska.

Jag har fått nästan uteslutande MVG:n när jag försökte göra bot för min uteblivna gymnasiegång och började på Komvux, men träffade min framtida man precis innan målgång och ville istället bara ligga med ovanstående. Jag har gift mig, med just den mannen, och han får mig att känna mig som en fucking prinsessa ibland men som också kan se mig i ögonen och ändå älska allt det där lite trasiga i kanterna som han ser där inne.

En av de många rader av meningar jag skrev till E. innan vi blev vi.

Jag köpte en alldeles för stor häst en gång och jag saknar honom inte alls. Jag hade också en hund en gång som hette Mine och som var bara min och vars mjuka päls precis bakom öronen jag fortfarande minns känslan av.

Jag har tre vänner som jag kan låta komma på besök även fast det ligger kattsand på golvet, och ibland kissar jag i duschen.

Jag har en mamma som lever och är fin men lite gammal och trött, och en pappa som är väldigt död och förmodligen ganska ful. Jag har en bror som borde ha tinnitus och jag har en farmor i mitt hjärta som jag saknar.

Farmor´n.

Jag kommer på att jag har en systemkamera och ett förflutet som fotograf några gånger om året, och de gångerna älskar jag min kamera och Photoshop mer än vad jag älskar stjärtvärmen i min bil. Jag fotar. Människor gärna, om de är fina, men oftast natur i någon ramsned vinkel. Och jag målar. Jag målar möbler med vackra ornament, och jag målar möbler som är tre gånger så stora som mig själv. Jag rengör dem, namnger dem och jag svär över dem när de inte vill göra som jag vill. Jag maskerar och finlirar i timtal, för att sedan måla fult och få göra om allting igen och det gör ingenting. Och ibland låter jag hög musik ljuda i målarstugan. Jag fyller på mitt vinglas, gör några schyssta dansmoves och fnissar förnöjt åt ett riktigt jävla praktexemplar till ommålad möbel som jag då åstadkommit.