Lördag - sommarsaknad, svampbrist och färgburkar.

Hej lördag!

Ljuvligt. Två veckor in i skolstarten efter sommarlovet så var tröttman hos familjen Wallman mycket påtaglig under fredagen och det var galet skönt att stoppa kudden i örat igår kväll. Och att sen få vakna upp till en i mitt fall oplanerad lördag var precis så fint som det låter. 

Jag hade liksom vant mig lite vid att detta där sommarlovet kanske skulle finnas där för evigt och att dagarna och kvällarna skulle vara ljumma och ljuvliga och att man aldrig behöver gå och och lägga sig och man fick fiska och bada hela kvällen och samtidigt inte gå upp tidigt heller för att allt bara var samtidigt och vi behövde köpa nya badmintonbollar för de gamla var utslitna och vi fick se Eminen och Britney Spears och ingen behövde tänka på skola, jobb, läxor, möten eller gympakläder på torsdagen och fredagen. 

Hu. Så fasansfullt underbart att hjärtat stinger till en smula och man tänker att något så underbart tar ju inte slut. 

 Så kände jag. Men jag vet ju bättre. Sommarlovet tog slut, och jag har nästan, alldeles snart vant mig vid vardagen igen. Snart. Idag sken solen i Olsbo och minnet av värmen spred sig i hela min kropp och det var så skönt. 

Tack igen, vackra sommar. 

Tog varsin cykel till skogs idag med Erik men med föga resultat i svampkorgen. Vi får vänta och se ifall trattisarna behagar dyka opp om några veckor istället. 

I brist på svamp att rensa (samt de där stora mäster-åbjäks-pjäserna som inte ramlat in i målarstugan än) så plockade jag fram fyra ståtliga stolar som stått i några veckor och väntat på färg och kärlek. 

Har inte riktigt kunna bestämt mig ifall jag ska köra "safe-mode" med gråskala och neutrala nyanser för att få till ett möblemang som passar in i ett vanligt svennebananhem, eller om jag istället skulle gå lite bananas. Och det lutar åt det sistnämnda, efter en snabb koll med maken. Inte helt otippat att han skulle gå på bananasspåret, icke. ;) Men jag behövde bara en liten bekräftelseuppmuntran och sedan var det raka vägen ut i målarstugan för att botanisera bland mina älskade målarburkar. 

Vi får se vad det blir efter vägen. 

Nu lördagskväll med kycklingklubbor och en stund i utebadet med en Erik. 

Man kunde haft det värre. 

Ha en fin lördagskväll på er där ute, hörni.

Med kameran i marken och en längtan efter mästerverk.

Sommaren må ha varit galet ljuvlig med sin värme men jag saknade mina små spindelnät och fukten i skogen. Sätter man sig ned och sitter kvar och kikar lite närmare så ser man förtjusande små saker.

Jag må kanske inte vara överförtjust i spindlar som sådana, men hatten av för deras fantastiska kreationer som de bildar tillsammans med dropparna. 

Idag letar jag ivrigt efter nya projekt att sätta målarfingrarna i, men det går faktiskt ganska segt på den fronten. Fastnade på Instagram igår och gud i skruven. Vilka makalösa mästerverk det fanns där ute! 

Stora, helt fantastiska pjäser som sedan målats med sådant djup och färgkonstellationer så att jag kände mig alldeles vimmelkantig av inspiration. Det, och barnsligt avundsjuk på de som lyckats lagt vantarna på gud-i-skruven-möblerna. ;)

Så nu blev ju mina sparade objekt som jag hade på Blocket och liknande ganska... tråkiga. "Vanliga" linneskåp och liknande kändes så futtiga jämfört med de hisnande, stora möblerna som jag fick se. 

Så. Jag letar vidare. Efter egna mästerpjäser. 

Tänk att få finna en Kung Karl eller Alexander den Store igen? 

Kung Karl.
Fortfarande en stor favorit. Tänk så många månader han stod i mellanrummet innan jag ens vågade röra honom? 

Alexander den Store. 

När man är här igen.

Så gick det några månader igen, minsann. Sommaren kom och gick och var alldeles, alldeles.. underbar. Till och med badkrukan i egen hög person har badat flera gånger, och minnet av att kunna sitta ute på altanen i vårt Olsbo till sena natten utan att frysa ett skvatt värmer fortfarande sinnet. 

Absolut, fullkomligt ljuvliga sommar. Tack för den här gången. 

Ljungdalen. Älskat ställe. 

Tillbaka till skola, arbete och rutiner igen, även om jag & E. inte alls har särskilt "vanliga" vardagar. 

Viktoria. Senast i målarstugan.

I målarstugan har det inte blivit många möbler gjorda under sommaren, dels för den galna värmen men också helt enkelt för att jag tog mig en ordentlig semester. Att måla är sällan något jag ser som jobbigt (pratar vi slipning, tvätt och demolering, ja, en smula trist ibland - men allt har sin charm ändå) men denna sommaren fick målarstugan vila lite och jag fick njuta ledigt med Erik och Casper till fullo. 

Nu är målarfingrarna dock igång igen sedan några veckor tillbaka, och några möbler har fått nya stassar och hem. Nu behöver jag dock fylla på snarast - det finns ingen praktfull pjäs alls där ute som står och väntar på kärlek och färg. Så kan vi ju inte ha det! Jag behöver möbler som håller mig vaken om nätterna, sådana som jag inte kan sluta tänka på hur jag ska måla härnäst, vilken färg jag ska använda till vilken detalj och hur det senaste lagret kommer se ut när det torkat.. Jag vill fastna i frukosttuggan när jag kommer på en ny idé till en variant med rostpulver och vax, och jag vill leta på sida efter sida efter exakt rätt beslag till just den möbeln. 

Så. Fylla på min målarstuga med pjäser som får mig att tappa andan. Ja, tack! 

Inlägget om inläggen som inte blev av.

Haha, ja, vad var det jag sa? Hur ska jag kunna hålla en blogg vid liv, liksom? 

Den har visat sig förr, denna där skrivklådan, men det är bara att försöka igen. Mitt huvud är långt ifrån tomt från tankar, ideér, funderingar och saker jag gärna skriver om och delar, men det där med att få ned det i ord är alltid en annan femma. 

Nåväl. Nu är jag här. Och livet har levt sedan i augusti iallafall, även om det inte syns just här. ;) 

Veckan har passerat med det där sedvanliga pappersjobbet, och målarstugan har fått lite välförtjänt vila efter Queen Elisabeth. (Börjar få tillbaka mina fingeravtryck efter all slipning, ja) 

Har dock svårt att hålla fingrarna ur målarburkarna helt så jag började så smått på några nya tavlor. 

Lägger en grund med Husfix (en sorts spackel du mixar själv) och sedan är det bara att härja loss. 

För de invigda så vet de att det verkligen härjades loss (det involverade en viss mängd vin, natt, nakenhet och grävande i nämnda färgburkar), men de är inte färdiga än. Och detaljerna besparar jag er, ni får helt enkelt göra som jag och spela upp bilder själv i ert huvud. 

Och igår blev det fotande av en fin familj vars bröllop jag fotat för några år sedan. 

En liten matta av snö låg kvar på backen sedan nattens fall och ute på sjön hade isen nyss lagt sig till ro om än med bara ett tunt täcke. 

Vädret var inte alls på min sida med en ganska mörk himmel och med en ganska ogästvänlig 

temperatur med -2 grader, men vi fick till några bilder iallafall. 

Dock så har jag fotat galet mycket naturbilder på sista tiden, och jag tycks inte få nog av att krypa runt i det frostiga gräset och leta små, små detaljer att fascineras av. 

Snart så borde det mesta vara täckt av snö och is och risken för blåfrusna fingrar och tår blir en smula större, så jag passar på så länge jag kan, vill och så länge de små stråna inspirerar mig. 

Har haft ypperligt sällskap också! Älskade lurvpåsar.

Ingrid

Ture & Mysak

Elsa

Nu ska jag åka och smälta ned på yogamattan en stund och sedan vara måndagsPappersklubb. 

Vi hörs! När vi hörs, vet ni. ;)

När man försöker säga hej och välkommen.

Eller som rubriken egentligen borde lyda; varför är det så jäkla svårt att inleda ett blogginlägg? 

Skriva, sudda. Fundera lite. Skriva. Sudda. Ta en klunk vin. 

"Man kanske måste röka lite först?" 

Få lite skrivarfeeling, liksom. 

”Ska jag vara fyndig på något sätt?” 

Äh, det försöker jag ju jämt att vara ändå. Orka. 

”Ska jag visa mig vara en smula poetisk och försöka att vara djup och låtsas att skriva mellan de rader som inte betyder något men som man kan tro är en hel livsvisdom bara man kisar lite samtidigt som man läser?” 

Eh. Nej.

”Måste man verkligen hålla en röd tråd och hur ska jag kunna hålla en blogg vid liv när jag inte ens kan skriva ett första inlägg och varför tror jag alltid att jag kan mer än vad jag kan och hur tänkte jag liksom nu?” 

Superwoman ena stunden, not so much Superwoman i nästa. 

Det är jag det. En salig blandning av jävelskap, poesi, humor, mörka monster, lust, dansfötter, livsglädje, kärlek och hat och en jävla massa nyanser av grått därimellan. 

Så. Hej och välkommen. Jag heter Sara Gunn Britt Wallman och jag är tydligen snart 35 år fyllda. 

När jag dricker vin och dansar fastnar jag ofta i mitt bekräftelsesökande 20-åriga jag, och när jag går och lägger mig för att sova med min man en barnledig fredagskväll kl. 21 så känner jag mig som 62.

Jag har bråkat mig igenom en skolgång som jag avslutade en månad in i andra året på gymnasiet, och jag kan plocka isär, rengöra och sätta ihop komplicerade maskiner på McDonalds i sömnen. 

Jag har torkat bajs ur stjärten på gamla tanter och känt mig som världens hemskaste människa, och jag har kastat brännbollsträn efter tjuvtankande kioskmongon på Statoil. 

Jag har blivit bedragen och bedragit, och jag har fött en människa som för alltid äger mitt hjärta. 

Då - 1 år. (Mamman, skitgammal och skittrött)
Nu - 13 år och kan en massa svordomar på utrikiska.

Jag har fått nästan uteslutande MVG:n när jag försökte göra bot för min uteblivna gymnasiegång och började på Komvux, men träffade min framtida man precis innan målgång och ville istället bara ligga med ovanstående. Jag har gift mig, med just den mannen, och han får mig att känna mig som en fucking prinsessa ibland men som också kan se mig i ögonen och ändå älska allt det där lite trasiga i kanterna som han ser där inne.

En av de många rader av meningar jag skrev till E. innan vi blev vi. 

Jag köpte en alldeles för stor häst en gång och jag saknar honom inte alls. Jag hade också en hund en gång som hette Mine och som var bara min och vars mjuka päls precis bakom öronen jag fortfarande minns känslan av. 

Jag har tre vänner som jag kan låta komma på besök även fast det ligger kattsand på golvet, och ibland kissar jag i duschen. 

Jag har en mamma som lever och är fin men lite gammal och trött, och en pappa som är väldigt död och förmodligen ganska ful. Jag har en bror som borde ha tinnitus och jag har en farmor i mitt hjärta som jag saknar. 

Farmor´n. 

Jag kommer på att jag har en systemkamera och ett förflutet som fotograf några gånger om året, och de gångerna älskar jag min kamera och Photoshop mer än vad jag älskar stjärtvärmen i min bil. Jag fotar. Människor gärna, om de är fina, men oftast natur i någon ramsned vinkel. Och jag målar. Jag målar möbler med vackra ornament, och jag målar möbler som är tre gånger så stora som mig själv. Jag rengör dem, namnger dem och jag svär över dem när de inte vill göra som jag vill. Jag maskerar och finlirar i timtal, för att sedan måla fult och få göra om allting igen och det gör ingenting. Och ibland låter jag hög musik ljuda i målarstugan. Jag fyller på mitt vinglas, gör några schyssta dansmoves och fnissar förnöjt åt ett riktigt jävla praktexemplar till ommålad möbel som jag då åstadkommit.

Praktexemplaret Kung Karl

 Så. Ja. Vi kan väl börja så. 

 Sara Wallman alltså. 

 Och ett försök att regelbundet skriva ned vad det är hon sysslar med egentligen.

Må gott!

//Sara

En smula dimmigt, huh?