Inlägget om inläggen som inte blev av.

Haha, ja, vad var det jag sa? Hur ska jag kunna hålla en blogg vid liv, liksom? 

Den har visat sig förr, denna där skrivklådan, men det är bara att försöka igen. Mitt huvud är långt ifrån tomt från tankar, ideér, funderingar och saker jag gärna skriver om och delar, men det där med att få ned det i ord är alltid en annan femma. 

Nåväl. Nu är jag här. Och livet har levt sedan i augusti iallafall, även om det inte syns just här. ;) 

Veckan har passerat med det där sedvanliga pappersjobbet, och målarstugan har fått lite välförtjänt vila efter Queen Elisabeth. (Börjar få tillbaka mina fingeravtryck efter all slipning, ja) 

Har dock svårt att hålla fingrarna ur målarburkarna helt så jag började så smått på några nya tavlor. 

Lägger en grund med Husfix (en sorts spackel du mixar själv) och sedan är det bara att härja loss. 

För de invigda så vet de att det verkligen härjades loss (det involverade en viss mängd vin, natt, nakenhet och grävande i nämnda färgburkar), men de är inte färdiga än. Och detaljerna besparar jag er, ni får helt enkelt göra som jag och spela upp bilder själv i ert huvud. 

Och igår blev det fotande av en fin familj vars bröllop jag fotat för några år sedan. 

En liten matta av snö låg kvar på backen sedan nattens fall och ute på sjön hade isen nyss lagt sig till ro om än med bara ett tunt täcke. 

Vädret var inte alls på min sida med en ganska mörk himmel och med en ganska ogästvänlig 

temperatur med -2 grader, men vi fick till några bilder iallafall. 

Dock så har jag fotat galet mycket naturbilder på sista tiden, och jag tycks inte få nog av att krypa runt i det frostiga gräset och leta små, små detaljer att fascineras av. 

Snart så borde det mesta vara täckt av snö och is och risken för blåfrusna fingrar och tår blir en smula större, så jag passar på så länge jag kan, vill och så länge de små stråna inspirerar mig. 

Har haft ypperligt sällskap också! Älskade lurvpåsar.

Ingrid

Ture & Mysak

Elsa

Nu ska jag åka och smälta ned på yogamattan en stund och sedan vara måndagsPappersklubb. 

Vi hörs! När vi hörs, vet ni. ;)

När man försöker säga hej och välkommen.

Eller som rubriken egentligen borde lyda; varför är det så jäkla svårt att inleda ett blogginlägg? 

Skriva, sudda. Fundera lite. Skriva. Sudda. Ta en klunk vin. 

"Man kanske måste röka lite först?" 

Få lite skrivarfeeling, liksom. 

”Ska jag vara fyndig på något sätt?” 

Äh, det försöker jag ju jämt att vara ändå. Orka. 

”Ska jag visa mig vara en smula poetisk och försöka att vara djup och låtsas att skriva mellan de rader som inte betyder något men som man kan tro är en hel livsvisdom bara man kisar lite samtidigt som man läser?” 

Eh. Nej.

”Måste man verkligen hålla en röd tråd och hur ska jag kunna hålla en blogg vid liv när jag inte ens kan skriva ett första inlägg och varför tror jag alltid att jag kan mer än vad jag kan och hur tänkte jag liksom nu?” 

Superwoman ena stunden, not so much Superwoman i nästa. 

Det är jag det. En salig blandning av jävelskap, poesi, humor, mörka monster, lust, dansfötter, livsglädje, kärlek och hat och en jävla massa nyanser av grått därimellan. 

Så. Hej och välkommen. Jag heter Sara Gunn Britt Wallman och jag är tydligen snart 35 år fyllda. 

När jag dricker vin och dansar fastnar jag ofta i mitt bekräftelsesökande 20-åriga jag, och när jag går och lägger mig för att sova med min man en barnledig fredagskväll kl. 21 så känner jag mig som 62.

Jag har bråkat mig igenom en skolgång som jag avslutade en månad in i andra året på gymnasiet, och jag kan plocka isär, rengöra och sätta ihop komplicerade maskiner på McDonalds i sömnen. 

Jag har torkat bajs ur stjärten på gamla tanter och känt mig som världens hemskaste människa, och jag har kastat brännbollsträn efter tjuvtankande kioskmongon på Statoil. 

Jag har blivit bedragen och bedragit, och jag har fött en människa som för alltid äger mitt hjärta. 

Då - 1 år. (Mamman, skitgammal och skittrött)
Nu - 13 år och kan en massa svordomar på utrikiska.

Jag har fått nästan uteslutande MVG:n när jag försökte göra bot för min uteblivna gymnasiegång och började på Komvux, men träffade min framtida man precis innan målgång och ville istället bara ligga med ovanstående. Jag har gift mig, med just den mannen, och han får mig att känna mig som en fucking prinsessa ibland men som också kan se mig i ögonen och ändå älska allt det där lite trasiga i kanterna som han ser där inne.

En av de många rader av meningar jag skrev till E. innan vi blev vi. 

Jag köpte en alldeles för stor häst en gång och jag saknar honom inte alls. Jag hade också en hund en gång som hette Mine och som var bara min och vars mjuka päls precis bakom öronen jag fortfarande minns känslan av. 

Jag har tre vänner som jag kan låta komma på besök även fast det ligger kattsand på golvet, och ibland kissar jag i duschen. 

Jag har en mamma som lever och är fin men lite gammal och trött, och en pappa som är väldigt död och förmodligen ganska ful. Jag har en bror som borde ha tinnitus och jag har en farmor i mitt hjärta som jag saknar. 

Farmor´n. 

Jag kommer på att jag har en systemkamera och ett förflutet som fotograf några gånger om året, och de gångerna älskar jag min kamera och Photoshop mer än vad jag älskar stjärtvärmen i min bil. Jag fotar. Människor gärna, om de är fina, men oftast natur i någon ramsned vinkel. Och jag målar. Jag målar möbler med vackra ornament, och jag målar möbler som är tre gånger så stora som mig själv. Jag rengör dem, namnger dem och jag svär över dem när de inte vill göra som jag vill. Jag maskerar och finlirar i timtal, för att sedan måla fult och få göra om allting igen och det gör ingenting. Och ibland låter jag hög musik ljuda i målarstugan. Jag fyller på mitt vinglas, gör några schyssta dansmoves och fnissar förnöjt åt ett riktigt jävla praktexemplar till ommålad möbel som jag då åstadkommit.

Praktexemplaret Kung Karl

 Så. Ja. Vi kan väl börja så. 

 Sara Wallman alltså. 

 Och ett försök att regelbundet skriva ned vad det är hon sysslar med egentligen.

Må gott!

//Sara

En smula dimmigt, huh?